Ursäkt är som plåster

"Ta nu i hand och säg förlåt!" säger läraren till eleven som precis knuffat sin kompis. Hur många gånger har du och jag också fått höra detta: "Säg nu förlåt!" Hur många gånger har det också sagts med hård stackato-röst: "Förlåt, då...!" Utan tillstymmelse till känsla bakom, eller ens en tanke på att det jag gjort varit felaktigt.

Är det vad förlåtelse är. Att säga förlåt. Men vad innebär det egentligen. Går det att genom ordet förlåt få ett dumt ord, en knuff, en stygg handling återkallad. Som att spela tillbaka bandet och fortsätta där man var innan det hände.

"En ursäkt stoppar bara blodflödet, det läker inte såret." 

Hur gör vi då för att läka såret? Går det att alltid förstå och förlåta fullt ut. Och tänk om det är lika svårt för båda: både att ge och ta emot förlåtelse. Den som sa eller gjorde det "dumma" som kräver ett förlåt kanske gjorde det med en god intention. Man kanske sa kommentaren i ett försök att vara rolig eller knuffade den andra personen för att man ville ha uppmärksamhet eller kontakt. Ett långfinger från ditt barn när du sagt något kanske istället ska tolkas "jag vill ha kontakt", "jag behöver prata..." eller "kan vi inte göra något tillsammans."

Ibland känns det också som om det kostar att säga förlåt, men ibland kan det vara bra att bjuda på ett "förlåt" även om du inte anser dig själv skyldig. Det krävs oftast två för fred och försoning.

Hur tänker du nu? 
Vem skulle du behöva säga förlåt till för att "stoppa blodflödet"?