Försvara ditt ego till vilket pris som helst

Stod på Bokmässan förra helgen och signerade min nya bok. Träffade många intressanta människor, kända och mindre kända, med olika bakgrund och olika mål. Gemensamt var dock flera spännande och lärande samtal. Att själv vara öppen och med nyfikenhet fundera över hur andra tänker och resonerar ger alltid nya perspektiv.

Jag anser att jag själv är öppen och flexibel, men mötte människor som ändå fick mig att tvivla. En del är mer slutna och "har bestämt sig" men ska ända ta en diskussion, oavsett priset. Målet verkar vara att övertyga om sin åsikt. Men, då har de kommit fel när jag sätter den sidan till.

Jag vänder istället snyggt tillbaka genom att ställa en fråga: Hur menar du då? På vilket sätt? Men om det var så här...? Jag hade en man inne i montern som gick igång rejält. Visade inte det minsta på att förändra sin egen syn och lyssnade inte speciellt på vad jag sa, han gick bara på i ullstrumporna. Intressant...

Sannolikt sa de säkert så om mig med: "Han har redan bestämt sig för att vara en sådan där positiv och lycklig coach..."

Är det så att vi måste försvara vår position och vårt ego?

För det är väl vad vi gör när man säger saker som: "det är för sent att förändra" (personen är kanske ca 40 år), "vår familj har alltid..." (anledningar och historien blir ursäkter att dölja sig bakom) eller "strukturen på arbetsmarknaden är sådan..." (en härlig generalisering som får dig att behålla dina valda sanningar...).

Det är helt okej att vara den du är, göra det du gör. Så länge du gör det för att du gillar det eller mår bra. Annars gör något annat, sluta klaga på omständigheterna.

En gåta med mening i

Läser en kort historia i Stefan Einhorns bok Vägar till visdom.

"En kvinna och hennes son är med om en bilolycka och förs med ambulans till akutmottagningen, där de möts av en sjuksköterska. Sjuksköterskan tittar på pojken och säger förskräckt: "Men det här är ju min son!" Hur är detta möjligt?"

Vet inte vilka tankar du nu får. "Det måste vara ett misstag...", "Han är adopterad...", "... en okänd tvilling?". Men svaret är så mycket enklare.

Våra hjärnor generaliserar, utelämnar och förvränger för att behålla "vår kartbild" intakt. Och visst är det så att de flesta (ja, inte du förstås...) tänker att sjuksköterskan är en kvinna. Och då sätter vi snabbt igång för att finna lösningen på gåtan.

Men om det hade varit så enkelt, som det också är; sjuksköterskan är en man. Då är historien högst naturlig.

Hjärnan hjälper oss gärna. Men ett av de största hindren (och samtidigt en förutsättning för att klara av att  leva) är att vi vill stänga loopar. Ser då till tidigare erfarenheter för att finna mönster. Och vips, så har du svaret!

När hjälper dig dina erfarenheter och mönster? När stjälper dem dig?

Döm aldrig någon på förhand

Det är lätt att bedöma (och döma ut!) människor på deras kläder, utseende, ålder... eller? Men tänk på vad du kan missa...

Kolla detta och fundera på hur du själv gör!

Den viktigaste kommunikation

De dagar du inte sagt något på hela dagen kanske du kommunicerat mer än någonsin, har du tänkt på det?

Och även när du sagt saker är det du sagt inte den viktigaste kommunikationen. Den börjar istället nu. Just det, när du slutar läsa och börjar tänka själv...

"Vad kan detta innebära?" "Hur hänger det ihop med vad jag vet sedan tidigare?" "Tror jag på detta?" "Vad menar han egentligen?"

Du gör helt enkelt en snabb sökning i din egen hjärna, resonerar och funderar vidare, gör en tolkning, drar slutsatser. Allt för att checka av om det du just sett, hört och varit med om passar in i din "kartbild", din bild av verkligheten, av personen och situationen, eller inte. Det är nu som du generaliserar (så säger han alltid), utelämnar (just så är det...) och förvränger (förstår precis, så menar hon...) det du precis hört. Allt återigen för att passa din kartbild.

För visst kan det vara så att ni kan vara flera som varit med om samma sak, sett och hört samma föredrag eller film, MEN ändå har så olika minnesbilder av vad om hänt...

Den viktigaste kommunikationen startar när du slutat att prata.

Vilka olika tolkningar kan du ge följande enkla mening:
"Kvinnor får lättare förkylning än män."

Förväntningar = Upplevelser, eller?

Två personer går på samma lunchrestaurang. Äter från samma meny. Och har sedan som uppgift att skriva om upplevelsen. Även om det är olika dagar borde det vara hyfsat samma omdömen, eller? Visst, vi är olika. Har olika preferenser, men som du ser på bilden ovan så blir det ibland skrattretande. Det får mig att ännu en gång fundera på vad det är som styr hur vi upplever världen utanför i varje givet ögonblick.


"Kinesen inspirerar inte" och "Genomtänkt matkoncept."
"Rätterna är inte speciellt utsökta." och "Mustig smakrik"

Ja t o m restaurangen Lao Wai i Stockholm blev troligen så fascinerade
så man satte ut bedömningarna i fönstret. Det gäller att ha distans!

Är du köttfantast, kanske inte gillar kinakrogar generellt eller helt enkelt bara är på fel humör. Och dessutom får uppdraget att testa lunchen på en ny kinesrestaurang med vegetarisk inriktning. Ja då kanske det blir så här. Eller så kan det förstås vara så att kvaliteten skiftar kraftigt i vad man serverar. Men det sistnämnda betvivlar jag.

Fundera på: Vilka valda sanningar, erfarenheter och förutfattade meningar bär du på som ger dig dina upplevelser? Hur skulle det bli om du var som "ett blank blad" inför allt som sker och bara uppleva det för vad det är och inget annat?

Att sedan skribenterna når ut till en stor publik med sina budskap, oavsett hur
rättvisande dessa är, är kanske det mest skrämmande. Vilket ansvar har en journalist?

Att vara ansvarig för vad du sprider vidare handlar om respekt. Att vara ansvarsfull i det du gör, säger och skriver handlar om att ha omtanke om de du möter. Jag vet inte om det i det ovan nämnda fallet är mediets ansvar. Budskapen kommer från två olika typer av tidningar, vilket du redan noterat, eller hur? Vilket i sig föranleder oss att tänka på vilka förutfattade meningar som kommer i våra tankar; Aftonbladet eller Svenska Dagbladet? Här kan vi föra in ytterligare en ingrediens - trovärdighet.

Fundera på: Vilken respekt visar du i det du sänder vidare? I rykten, hörsägen och sånt som du är med om. Hur ansvarsfull är du eller är det upp till andra att själva ta till sig eller inte? Hur trovärdig är du och vilken tillit skapar du?