Annonser





Mer inspiration

Veckobrev

Föredrag

Produkter

Mötesplatsen

Sök i bloggen

torsdag 2 februari 2012

Det är jobbigt att ta ansvar

Redan från när barnen är små ska man lära dem att ta ansvar. Att packa sin egen träningsväska, att städa sitt rum, att göra sina läxor, att ta med rätt grejer till lektionen i skolan och så fortsätter det. Hela livet!

På fritiden kanske vi tränar någon sport. Då ska vi ta ansvar för att gå på träningar, komma i tid, ha rätt grejer med och ta ansvar för att vara en god lagkamrat, medspelare och kompis och så fortsätter det. Hela livet!

När vi kommer till universitet handlar det om att ta ansvar för att inlämningsuppgifter blir gjorda, att det man lovat att göra ideellt också blir genomfört och att ta eget ansvar för att man lyckas på tentorna så att man kan fortsätta att erhålla studielån och så fortsätter det. Hela livet!

På första jobbet får du ett ansvar att göra det du är anställd till, att nå upp till en viss budget, att jobba vissa tider, att betjäna kunderna på bästa sätt, att helt enkelt göra det du ska göra - minst. Ta ansvar för de åtagande du tagit till dig och så fortsätter det. Hela livet!

Det ÄR jobbigt att ta ansvar. Du ska svara upp till det som utlovats. Lätt som svårt. Det som kanske är jobbigast är att när du inte gör det, är det alltid dig själv som det drabbar. Vilket ansvar är inte det!
Och sedan är troligen även andra påverkade av det du gör, om du tar ditt ansvar eller inte.

Ibland är det då lättare att

- inte vilja se sitt ansvar
- att skylla på andra
- att skylla på omständigheterna
- att skylla på att (fyll i svälv...)

Det är jobbigt att ta ansvar och man har ingen annan att skylla på när det inte blir så. Du kanske inte är ansvarslös, men du har inte löst ditt ansvar. Svarat upp till det som utlovats. Det kan kännas jobbigt. Väldigt jobbigt ibland.

Jag tror att även du kan känna den känsla som ett barn oftare uttrycker. "Jag vill inte ta ansvaret just nu, jag vill bara vara barn." "Jag orkar inte just nu, låt mig bara vara..." Känslan av att bara kura ihop i fosterställning och dra täcket över huvudet...

Du vet samtidigt att när du tar ansvar växer du, av ansvar känner du dig bekräftad, ansvar leder ofta till mer ansvar. Ansvar gör oss till människor.

Känns ansvaret tungt kanske det saknas tydlighet, information, kunskap eller stöd och stöttning. Ansvar kommer du inte ifrån, men du KAN ALLTID FRÅGA om hjälp. DET är att ta ansvar. Om du inte klarar det själv, fråga om råd och ta hjälp.

Att leva är ett STORT ansvar. Ansvar för dig själv och allt levande. Tar du ansvar för dig själv och stöttar dem i en den närmaste kretsen runt dig kommer världen se annorlunda ut. Vi kommer bli mer ansvarsfulla. Mer ansvarstagande. Mer respekterade för den vi är. Och det känns gott.

Du ska inte överta deras ansvar, det finns det allt för många som gör. De som låter andra ta ansvaret eller "sopa upp efter dig". De människor som heller kanske hellre "lägger ansvaret" i andras händer. Vad händer då? Tappar du makten att själva göra något? Blir det lättare att skylla på någon annan? Svaren kan vara ja på båda frågorna, men då tar du inte ditt ansvar, eller hur?

Så ta ditt ansvar hur jobbigt det än må vara. Ibland är det okej att stanna upp, samla kraft, fråga efter hjälp, dricka ett glas vatten, ta en promenad eller lägga sig en stund i fosterställning eller i famnen på den man älskar ... för att sedan svara upp till sina åtaganden igen.  

Ta ditt ansvar. Hela livet! 
Då blir livet DITT och ingen annans.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket kloka ord och precis det jag behövde läsa nu. Att fråga om hjälp och se det som lika mycket ansvar är något för mig att tänka på. Jag behöver vinna mot mitt ego som inte vill fråga om hjälp och ska klara allt själv..

100% Åkerman sa...

Tack för din kommentar! Detta är något vi alla behöver stanna upp och tänka på, hela tiden. Innan vi reagerar på att "andra inte gjort" det som du tycker de skulle/borde/måste. Fundera kanske istället: Vad har jag inte gjort?

Related Posts with Thumbnails