Det är så lätt. Att
veta hur gott ledarskap ska vara. Att säga kloka ord. Att gå en utbildning och
lära sig mer. Att påtala vikten av engagemang, delaktighet och ansvarstagande. Det
är många som vet vad de borde göra, men färre som gör vad de vet!
Att leva mitt budskap är något som jag själv jobbar med som inspiratör
och utbildare. För det är så lått att göra fel. Men det går inte i längden att
stå upp och predika fina ord om du inte i alla fall själv tränar på att göra
det du själv säger. Du säger bestämt till ditt barn; ”Gå inte mot rött ljus!”
och i nästa sekund är du redan själv på väg över. Du påtalar vikten av
engagemang i kunden, men fastnar själv i rutinarbete vid skrivbordet. Du hör
chefer, politiker och andra människor tala sig varma om solidaritet,
återhållsamhet och samverkan för att i nästa stund köra sitt eget race och
roffa åt sig den största och finaste köttbiten.
Gång efter annan ser vi det. Chefer och ledare i större och mindre
verksamheter som ”avslöjas”. Vart försvann öppenheten och ärligheten? Människor
som även i din närhet säger en sak, men visar och gör en annan. Om det är
medvetet eller omedvetet vet vi inte alla gånger. Vad jag vet dock är att den
klassiska devisen gäller; människor runt omkring dig gör inte som du säger utan som du gör!
Hur blir du då mer samstämmig i ditt sätt att bete dig? Det
börjar med medvetenhet som i all förändring och inlärning. Om du inte vet att
du inte kan eller vilka konsekvenser det du gör för med sig, då har du svårt
att veta vad du behöver förändra. Och det är inte alltid kul – att bli medveten
om saker som man inte gör bra. Om denna öppenhet inte finns i tillräcklig
utsträckning i organisationen lär medvetenheten inte komma naturligt och
självklart.
Medveten, inte medvetslös!
Det borde ligga i alla ledares eget intresse att vara
nyfiken på sig själva och hur man påverkar andra. Bli medveten istället för att
vara medvetslös. Att vakna upp och se verkligheten istället för att gå omkring
som en sömngångare.
Som chef och ledare är du en förebild, antingen du vill
eller inte. Människor ser upp till dig och i större eller mindre omfattning är
man också beroende av dig. Att vara en förebild kan låta väldigt ”pretto”, men handen
på hjärtat, vi är alla förebilder för varandra. Sedan är frågan om du vill vara
ett avskräckande exempel eller ett positiv föredöme.
Jag lyfter gärna fram det jag kallar för ”ledarskapsramen”. Din
inre ram för vad du står för som ledare. Vilka är dina viktigaste värderingar
och vilken är din vision i rollen som chef? Frågor som du kanske inte funderar
över eller aldrig tidigare ställt dig! Hur skulle det vara om du var tydligare
i vad du tror på och vad du vill som
ledare, hade det blivit enklare för medarbetarna att följa dig då?
Tydlighet; att säga, visa och verkligen göra det du säger.
Något som jag tror inte någon blir fulltränad på. Är du också tydlig med vilka
krav och förväntningar du har på dina medarbetare och vice versa blir det sedan
ännu enklare att veta vad som ska göras. Nu har du sannolikt en tydlig ram och ett
tydligt kontrakt kring vad det hela handlar om.
När någon, oavsett vem, sedan säger eller gör något som inte
rimmar med det överenskomna finns en transparens som gör att alla kan och ska
agera. Så skapas och upprätthålls en kultur.
Att leva sina värderingar och vara en positiv förebild
innebär att du först får utforska vad som är viktigt, vad du vill och sedan bli
varse vad du säger, visar och gör. Och att sedan vara villig att lyssna på
omgivningen för att kunna förändra. Det är så lätt.
Så vad är det som hindrar,
egentligen? Prestige, makt, kontroll… ja säkert kommer du på hur många
anledningar som helst. Där alla skäl är lika sanna, men som i de flesta fall motverkar
en organisation där engagemang, delaktighet och passion frodas. Tydlighet, det
är ett krav. Någon måste finnas som tar de tuffa besluten, absolut. En person
som stakar ut riktningen, en nödvändighet. Att skapa en vinnande kultur är inte
tur, det börjar med dig och mig. Sen då? Ja nu börjar arbetet…
Kenth Åkerman, Ledarskapsexpert
Krönika införd i tidningen
Balans, Nr 12, 2012
Inlägg
